Dags för mitt första inlägg i den här bloggen. Sofia är den som oftast sitter vid pennan, men jag vill gärna ta tillfället i akt och berätta lite om varför jag vurmar så mycket kring träning.

Bakgrund:
Träning, rörelse och föreningsliv har alltid funnits kring mig. Som ung var det brottning vilket övergick i det klassiska fotboll och innebandy. Träningarna var mer för att umgås med vänner och få en plats i laget.
Detta pågick upp till ca 25 års ålder, med 2 träningar i veckan och match på helgerna. Visst sprang jag nåt extra pass ibland och hängde på gymmet, men aldrig med nån långsiktig plan eller mål.
Det som fick mig att börja träna mer regelbundet var att jag fick ett tydligt mål.
Sedan värnplikten hade jag velat göra en mission utomlands som militär. Flera vänner hade gjort det och längtan om det växte starkare med åren. Efter några år som sjuksköterska fick jag chansen att bli anställd soldat/ssk på A9 i Boden. Den militära världen handlar mycket om fysisk status och att hålla sig i trim, maximera sina egna förutsättningar för framtida utmaningar.
Plötsligt fanns förutsättningar för träning, i ett system där det premieras. Ju starkare och bättre kondition jag fick, desto lättare blev bärandet av utrustning och genomförandet av övningar.
Jag blev helt enkelt bättre på det jag tränade .
Därifrån hade jag turen att bli uttagen till en utlandstjänst. Jag hamnade i en grupp med otroligt kompetenta och vältränade soldater som verkligen gav allt för att maximera sina förutsättningar. Jag höll inte alls deras nivå, men målet att klara kraven gjorde att jag tränade mer än jag nånsin gjort. Vi tränade tillsammans, pushade varandra, delade med oss av tips och jag utvecklades enormt. Synen på att ge sig själv de bästa möjliga förutsättningar inför en svår uppgift genomsyrade hela gruppen. Under ett helt år sporrade och pushade vi varann och när jag kom hem efter missionen blev det naturligt att fortsätta.
Träning nu
Varför fortsätter jag att träna då?
Jag har haft turen att jag umgett mig med personer som tycker om att röra på sig och att testa utmaningar. Halvmaraton, maraton, ocr-lopp, fjällorientering med mera. Om någon kom på ide'n så hängde alltid några fler på och vips! Ett mål, ett datum, något utmanande att träna inför.
Så blir träningen något man har gemensamt, passen genomförs och förväntningar inför stundande lopp diskuteras.
När jag sedan hade turen att träffa Sofia så visade det sig att hon var lika galen som jag. Vår andra dejt spenderades i löpspåret, med avslutande backintervall. Hon var starkast den dagen.
Vi tycker båda om träningen, vi vill båda ha en utmaning och ett mål att se fram emot. Vi bollar idéer med varann och vi delar ofta samma vision om vilka galna utmaningar vi ska prova nästa gång.
Vi har sprungit fjällmaror, ultralopp, fjällorientering, testat triathlon, mountainbike, med mera. Vi har utbildat oss inom träning, startat löpgrupp och företag. Vi stöttar varandra i träningen och mot målen.
Givetvis tränar jag för att må bra. Utan träningen mår min kropp dåligt, men det som får mig att hålla igång är de galna utmaningar som vi tillsammans hittar och oftast genomför.
Att orka, kunna ta en ryggsäck för att vandra upp på en fjälltopp, springa ett pass ihop en sensommarkväll eller bara orka cykla 2 mil för att ta en god våffla vid Göta kanal är belöningen.
/ Stellan
Opmerkingen