top of page
  • Skribentens bildSofia

Para Endurance Race 2021


Klockan visar 02:10. Vi har gått sedan klockan 11:00. Vi letar efter ett stråk som ska leda till kontroll 1 på karta 5. Vi tittar in i skogen, går in en bit och hittar vad som skulle kunna vara rätt väg. Men vi vill vara säkra, för varje steg gör ont och går långsamt. Vi diskuterar samtidigt våra möjligheter att hinna resterande sträcka under 9 timmar. I den takten vi nu kom framåt skulle vi inte klara det. Vi fortsätter leta efter stråket, men ingenting. Till slut beslutar vi oss för att bryta plomberingen på telefonen och ringa tävlingsledningen för att meddela att vi bryter tävlingen. Det är med slokna huvuden vi går mot upphämtningsplatsen dit Rune Larsson kommer för att hämta upp oss. *Starstruck*


Hur hamnade vi där? Förutsättningarna det här dygnet var exemplariska med varken gassande sol eller ösande regn. Det var lagom varmt och uppehåll hela tiden. Och det gick ju så bra. Vi var förberedda på att det här var en riktig utmaning. Vi hade vandrat med tyngden på ryggen vid flertalet tillfällen i tung terräng. Orienteringen gick bra, två korta felnavigeringar som löstes snabbt. De första tre milen gick riktigt bra utan några stora misstag. Vi åt och drack med jämna mellanrum, tog korta raster och var riktigt noga med att byta strumpor och tvätta av fötterna. Strax innan den obligatoriska rasten i Hallerud började dock mina fötter utveckla blåsor som gjorde sig påminda vid varje steg. Men ingenting som vi tänkte skulle leda till det här. Vi höll planen i Hallerud; kokade vatten, åt värmd mat, tryckte i oss snacks och bytte kläder ända in på kroppen. Även kängor byttes för att byta belastning på fötterna. Det gick ganska bra, även om rasten kändes otroligt kort.



Vi kom iväg med något stapplande steg och fick verkligen fokusera för att hålla tempot uppe. Men det gick och vi tog alla kontroller och anmälde oss till nästa station. Därefter tappade vi nog modet lite. Vi tappade ytterligare tempo och insåg att vi nog inte skulle hinna fram inom tiden. Vi diskuterade länge våra möjligheter och ville inte riktigt erkänna vårt nederlag. Eftersom det var jag (Fru Mandelmassa) som var den som sänkte medeltempot så gjorde jag några ryck och försökte gå så fort jag kunde längs med grusvägen, vilket alldeles säkerligen såg helt absurt ut. Inte ens mitt fortaste gick fort nog den här natten. Och det blev ytterligare ett bevis på att tiden inte skulle räcka till.



Så vad hade vi kunnat göra annorlunda? I bilen på väg hem diskuterade vi vad som gick fel. Vi kom fram till att vi var väl förberedda på terrängen den första halvan av den totala sträckan. Orienteringen gick mycket bra så länge vi höll oss till vår uppgjorda plan, att ta det lugnt, följa med på kartan och inte chansa. Problemen kom när underlaget blev hårdare och blåsorna på fötterna bara växte. Knän började göra sig påminda på grund av den ojämna belastningen som blir när man haltar. Sedan kom den avgörande frågan; var det värt att gå sönder ännu mer om vi ändå inte skulle klara tiden? Vi beslöt oss för att den här omgången inte var vår tur och att det bästa var att avsluta nu och komma tillbaka starkare nästa år igen. Kanske fegt, kanske vuxet. Så till nästa år (om det blir en till omgång för oss), ska vi gå mer och längre med 20 kg på ryggen. Tills i år fick vi till flera bra vandringar, men ingen längre än 5 timmar vilket vi tror är orsaken till att det inte gick den här gången. Och även om orienteringen gick helt okej så ska vi få till några längre orienteringar innan nästa gång, gärna i skymning och mörker.



Någon klok person sa någon gång att den är stark som ser sina begränsningar och bryter i tid och kommer igen tillbaka bättre förberedd. För vårt eget välmående väljer vi att tro på det.



På återseende / Herr och Fru Mandelmassa

137 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


Inlägg: Blog2_Post
bottom of page