top of page
  • Skribentens bildSofia

Så gick det - Para Endurance Race 2023

Vi vet inte var vi är på kartan, men vi låtsas att vi är på väg ner till viken. Viken där vi kan ta in på den sista stigen till Hallerud. Vägen tar dock inte slut och vi kommer aldrig fram. Det är svart runtom oss och inga vägar, hus eller andra riktmärken uppenbarar sig så att vi kan kontrollera var vi är på kartan. Vi kan bara gå, för tiden är snart slut.


Inför revanschen på Para Endurance Race har jag och Ellen packat våra ryggsäckar noggrant, räknat på vatten och energiåtgång, packat ombyteskläder, strumpor, pannlampor och allt som vi kan tänkas behöva för en 24 timmar lång marsch genom Tivedens skogar. Vi är taggade och nervösa. Jag, för att jag vet att det var en utmaning förra gången och att risken är att det slutar på samma sätt igen. Ellen, för att detta är första försöket och det finns en ovisshet inför vad som väntar. Nu vill vi bara börja gå.


När vi får kartorna är vi redo och taggade att dra igång, vi hittar en bra väg till den första kontrollen och bildar oss en plan för kontroll nummer två. Vi hinner med två korta raster innan vi kommer fram till den första stationen där vi får vår första uppgift som vi måste lösa för att få tillgång till nästa karta. När vi kommer dit frågar ett befäl varför vi är sena? Jag blir lite paff över påståendet och svarar att vi inte alls är sena utan att vi går prick enligt plan. Vilket vi ju gjorde. Vädret är kvavt och varmt, men känslan är bra och vi löser både orienteringen och vår uppgift utan större bekymmer.


Vi marscherar vidare och allteftersom går vi om några andra stridspar. Stridspar som faktiskt ser mycket tröttare ut än vad vi känner oss, vilket ger oss lite extra krafter. Vi är hela tiden noga med att ta våra raster med ca 60 minuters mellanrum. Vi byter strumpor och torkar av våra fötter med våtservetter, äter en chokladbit eller några sura godisar och dricker vatten. För fy så vi svettas. Packningarna åker av och på och det känns i handlederna att det är mellan 22 och 24 kg vi lyfter varje gång. Men det känns bra, vi känner oss starka och vi upplever nog ändå att vi går på i ett bra tempo.


Vid den andra stationen ska en beskriva ett mönster på ett rutnät och den andra ska rita. Vi sitter rygg mot rygg och blir när vi är klara godkända på uppgiften. Innan vi går vidare fyller vi vatten. Härifrån får vi bara gå i kraftledningsgatan, vilken sedan ska visa sig vara så blöt att några stridspar lyckas fastna och inte komma vidare. Det vet vi dock inte när vi går i den. Men blött är det. På några ställen är jag inte säker på hur vi skulle komma över. Men sakta och säkert forcerar vi hela kraftledningsgatan och tar oss ut till tredje stationen. Där löser vi återigen vår uppgift och får nya kartor. Flera stycken. Vi får en förklaring och tycker att vi förstår den. Men medan vi går och tittar på kartan så är det någonting vi inte får ihop. Jag känner dock igen mig från förra gången och känner mig säker på var vi ska gå.


Här kommer mörkret och här börjar misstagen. I och med att jag vet var vi ska så slarvar jag med att verkligen förstå var vi är på kartan. Fast det vet jag ju inte då, att jag slarvar alltså! Jag tror att jag vet var vi är på kartan, men avstånden stämmer inte. Så vi, tillsammans med tre andra stridspar tar vänster en korsning för tidigt. Vi kommer ner till en vik, fast det är fel vik och den kommer alldeles för tidigt. Vi diskuterar med de andra stridsparen och kommer på var vi gick fel. Suckar och går tillbaka för att göra rätt. De andra går snabbare än oss så snart är vi ensamma i mörkret igen. Här börjar det bli knappt om tid. Om vi går rätt så hinner vi, men annars riskerar vi att inte klara repet i Hallerud. Vi börjar tvivla på var vi är igen, avstånden är löjligt långa och vi hittar inga riktmärken att kontrollera vår position mot kartan.


Vi tar vänster på en överfartsväg men märker att den är alldeles för lång för att vara den vi tror på kartan. Vi går tillbaka. Jag känner igen korsningen som vi står i. Här gjorde vi en ryggsäcksgömma förra gången. Om vi bara går vänster nu så är vi på väg ner till viken! Hoppet kommer tillbaka. Vi börjar gå på en nu kolsvart grusväg mot vad vi hoppas är vägen till viken. Det är verkligen svart. Och såhär långt var det väl ändå inte förra gången? Vi upprepar till varandra att vi kommer att hinna till Hallerud, vi kommer att göra våra åtgärder och vi kommer att fortsätta gå. Om och om igen säger vi det. Men i magen så känns det inte riktigt så. Vi går och går, men vägen tar inte slut. Var fan är vi egentligen? Vi ser två ljuskäglor i skogen till vänster om oss. Vi skriker "HALLÅ!" men inget svar. Ska vi bli mördade nu också här ute i skogen där vi inte vet var fan vi är?


Och där kom vi fram till en vik. Och där var tiden slut.


Jag säger till Ellen att hon får ringa tävlingsledningen och säga att vi bryter, för själv kan jag inte, det går bara inte. Med en djup suck tar Ellen fram sin förslutna telefon, bryter förpackningen och kollar var vi är.


"Vi har 1,7 km kvar till Hallerud," säger hon, "vi är vid viken."


47 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


Inlägg: Blog2_Post
bottom of page