Alla har sina egna anledningar till varför de har börjat eller vill börja att träna. Alla har sina egna mål, drömmar och inspirationskällor som gör att man försöker igen och igen. Ibland med mer kortvariga resultat, med perioder av intensiv träning och ännu längre perioder av inaktivitet. Men ibland befästs faktiskt en ny rutin som blir hållbar och långvarig. Man lyckas bli den där löparen, gymmaren, cyklisten eller vad det nu kan vara, som man drömde om att man skulle bli. Vad är det då egentligen som gör att en vana blir kortvarig eller långvarig? Vad är nyckeln?
Tipsen flödar om hur du ska göra för att lyckas just den här gången.
- Hitta en träningskamrat
- Lägg upp ett SMART (specifikt, mätbart, accepterat, realistiskt och tidsbestämt) mål
- Köp ett gymkort eller gå med i en löpgrupp
- Anmäl dig till ett lopp
- Börja skriva träningsdagbok
Och så vidare och så vidare. Förstå mig rätt, dessa tips är superbra. Men till slut spelar det ingen roll hur du gör det, det som spelar roll är ATT du gör det. Och framförallt är det viktigt att ha insikt om att det inte kommer att vara superroligt eller glammigt varje gång du tränar. Novemberregnet är lika kallt för alla - skillnaden mellan en löpare och en icke-löpare är bara att löparen går ut i alla fall.
Min egen träningsresa är långt ifrån spikrak eller fascinerande. Så långt jag kan minnas har jag velat vara en sån som tränar och som är vältränad. Till en början för att hålla vikten nere och bli smal. Perioder av mycket strikta kostscheman och överdriven träning blandat med perioder av ett stort godis- och matintag resulterade i en plufsig kroppsform och ett otroligt självförakt. Träning då var starkt förknippat med stress och en känsla av att inte räcka till.
I samband med att jag skulle mönstra inför värnplikt började jag istället att träna med fokus på att bli stark och uthållig. Jag läste försvarets folder om bra övningar och bra träningsupplägg. Jag åt inte heller lika strikt eller kalorisnålt som innan. Detta gjorde att träningsperioden blev längre än någonsin och ibland var det till och med roligt att träna eftersom jag hade ett mål. Trots det flöt det inte på klockrent, jag tappade mitt mål och var snart tillbaka på ruta ett igen. Nu i efterhand vet jag att målet var alldeles för diffust. Att bli "starkare" och "uthålligare" var inte nog specifikt och jag visste aldrig när jag hade uppnått målet - det flyttades ju hela tiden fram.
När jag väl ryckte in var det framförallt styrkan som saknades. Uthålligheten och vana att vara i rörelse under långa perioder fanns efter en uppväxt på bondgård och många år i stallet. Därav också vana att gå i kängor. För mig var utmaningen att ha tung packning och axlar, rygg och armar var alldeles för svaga för ett vapen på drygt fem kg. Viljan och pannbenet fanns dock hela tiden, men utan rätt förberedelser kom mitt första löparknä som ett brev på posten. Bakslaget blev en värdefull läxa och jag började variera min träning på ett bättre sätt efter läkares och sjukgymnasts inrådan, men fortfarande var målet hela tiden att blir "starkare" och mer "uthållig". Och allt skulle ske samtidigt. Och hela tiden. Jag hade ingen tanke på periodisering eller delmål. Hur skulle jag veta när jag uppnått mina mål?
År 2015 blev jag en bland alla de som ger sig själv ett nyårslöfte och jag köpte ett årskort på gymmet. Jag köpte även några PT-timmar och förklarade tydligt mina mål. Jag behövde öka min styrka i hela kroppen, med extra fokus på knästabilitet och styrka i rygg och axlar. En önskan var även att få in en del explosivitet. Jag ville träna 3-5 dagar i veckan och var öppen för det mesta i övningsväg. Då jag kände mig otroligt obekväm att vistas på gymmet, gick jag dit 05:30 eftersom gymmet då var så gott som tomt. Mitt första fel var att sedan även träna kondition på jobbet eller efter jobbet, vilket jag gjorde 3-4 gånger i veckan. Mitt andra fel var att dessutom börja mixtra med kosten genom att äta mer kalorisnålt. 3 månader lyckades jag hålla mig till detta schema innan orkeslösheten kom. Var jag inte på jobbet eller tränade så sov jag.
I samband med detta träffade jag han som sedan skulle bli min man. På vår andra dejt orkade jag knappt springa 3 km. Jag begrep det verkligen inte. Jag borde ju vara i mitt livs form. Det tog ett tag och lite kärlek från nära och kära innan jag erkände att den höga träningsbelastningen hade börjat bryta ner mig snarare än det motsatta.
Polletten verkade ha ramlat ner. Jag har sedan dess sakta ökat min träningsmängd från 100 till 300 timmar per år. Jag periodiserar min träning och varvar perioder av styrketräning med perioder av löpning. Om min kropp är trött så vilar jag även om det inte behöver
betyda att jag blir helt stillasittande en längre tid. Rörlighet och promenader är ju också träning. Orkar jag inte springa så kan jag med gott samvete byta ut löppasset mot cykel, osv. Och om jag någon gång faller för frestelsen att göra ett för hårt träningsprogram så är min bättre hälft där och förklarar orimligheten i det hela.
Under 6 års tid har jag nu tränat regelbundet mellan 250-300 timmar per år. Vad som har varit av största betydelse för att jag nu inte har långa perioder av total träningslöshet är att jag... dann dann daaan...
- Lagt upp ett SMART mål som var specifikt, mätbart och tidsbestämt. För mig blev det Björkliden Artic Mountaing Marathon, BAMM. En fjällorientering på två dagar tillsammans med min man. Målet var att genomföra hela loppet, datumet var satt och det var specifikt nog för att lägga upp en träningsplan inför det.
- Har hittat en träningskamrat i min man som peppar och bromsar och kommer med nya infallsvinklar till träningen. Han är också en motivator eftersom jag vill vara frisk och stark för honom resten av livet.
- Köpt ett gymkort och börjat leda en löpgrupp. Får i alla fall mig att sträcka på mig lite extra när jag tränar.
- Börjat skriva träningsdagbok. För då behöver jag inte bara gå på känsla av att träningen går bra eller dåligt - jag ser det ju svart på vitt. Och jag ser mina framsteg på längre sikt.
Om du går igenom hur din träningsresa har sett ut, har du nåra gemensamma nämnare som återkommer gång på gång? Är det någonting du skulle kunna ändra på för att det ska gå bättre nästa gång?
Mvh / Sofia
Comments