Så var det dags för ett halvtids-test påväg mot Idre fjällmaraton. 21 km trail blandat med grusväg i Kolmården. Det både gick som vi hade tänkt och inte alls.
Planen är uppgjord och genomtänkt, vi håller ett lugnt tempo den första halvan av loppet och ökar om det känns bra den sista halvan. Fokus är att ha en god känsla och krafter kvar till slutet. Känslan är bra på uppvärmningen, knän och fötter tejpade och skorna är knutna. Tanken och känslan är att det här kommer att bli ett bra test inför den dubbla distansen på Idre och ett riktigt bra träningspass.
På väg till startfållan träffar vi några bekanta och börjar prata träning, löparresor och känslan inför loppet. Vi har det så trevligt att vi blir förvånade när de börjar räkna ner för start, vilket gör att vi hamnar längre bak än vad vi hade tänkt. De första kilometrarna trail hamnar vi i kön när andra deltagare går för att det är uppför eller mer tekniskt. Vilket vi tycker är en alldeles utmärkt teknik, i och för sig, men idag ville vi trycka på något snabbare ändå. Vi springer om så många vi kan vilket för stunden går bra, men jag får en känsla av att det kommer att straffa sig snart.
Mycket riktigt. När vi kommer ut på grusvägen på väg till Nävsjön känner jag att jag har börjat samla på mig mjölksyra. Men vi har en lång sträcka grusväg framför oss så möjligheten finns att jag ska kunna anpassa tempot och bli av med en del innan nästa trail-sträcka. Det händer tyvärr inte. Och jag blir tröttare och tröttare. Stellan är pigg och påminner om teknik och peppar.
Runt Nävsjön känns det som att del av energin sakta kommer tillbaka, vi springer om några andra löpare och jag återfår hoppet om att komma in i en bra lufs igen. Men när vi kommer tillbaka till grusvägen efter Nävsjön där vi enligt planen tänkte öka tempot går det bara långsammare och långsammare. Vi blir omsprungna av löpare som tappat fart på trailen men som är starka på väg. Men jag hittar löpare som jag kan ta rygg på och försöker att fokusera på annat. Det är ju det här jag är bra på; misär. Att fortsätta när det är för jävligt. Att fan aldrig ge upp. Och Stellan fortsätter att peppa, så mycket han tror att jag tål.
Ungefär 2-3 km från mål får vi en riktigt lång och fin nedförsbacke och jag återfår mitt löpsteg ett tag. Det är bara att släppa på. Och snart leds vi in mot målgången som kommer lite tidigare än vad vi väntat oss. 20,40 km fick jag på klockan och just då var jag mycket tacksam för det. Sammanfattningsvis kom vi in på 2 timmar och 13 minuter. Vi hade sagt att vi satsade på 2,15 men trodde väl snarare att 2,30 var rimligt. Så målet blev uppfyllt även om banan hade varit 21 km lång och trots den dåliga känslan i princip hela loppet från min sida.
Hem och springa mer trail och mer tröskelpass, samt att fortsätta samla höjdmeter inför Idre. Det kommer att bli en riktig utmaning!
/ Sofia
Comments