top of page
  • Skribentens bildSofia

Östgöta Ultra Trail 56 kilometer

Såhär lagom till att snön föll kom våra t-shirtar från ÖUT hem i brevlådan. Ett lopp som innebar att oktober månad började med en sjujäkla smäll, stora ambitioner och en gnutta hybris. Men också ett lopp som försvann lite i de vardagsrutiner som hör hösten till. Men du.. Vilken jäkla lopp sen!

Jag får börja med att tacka de individer som med stort engagemang har anordnat det här vedervärdiga, tålamodsprövande och karaktärsbyggande loppet! (Det var också vackert, backigt, lerigt, obanat, välsnitslat, utmanande, skrämmande och lite galet.) Utan er hade det ju faktiskt inte blivit något lopp alls. Jag hoppas att ni återkommer nästa år!

Vi anmälde oss nog mest för att det gick ganska smidigt att springa Idre Fjällmaraton 45km (eller ja, hur det gick egentligen återkommer jag till i ett annat inlägg). Men då tänkte vi väl, att vad gör 10 kilometer till egentligen? Långt som långt, eller hur? I bilen hem surfade vi på vågen av ett väl genomfört lopp och ganska snart hade vi anmält oss till Östgöta Ultra Trail. Intet ont anande om att det fanns många höjdmeter att hitta i Kisa. Om man letade. Och det var det några som hade gjort.


Uppladdningen inför loppet blev väl inte riktigt som planerat. Alldeles för få långpass och lite för mycket vila. Men vi brukar kunna lösa en hel del med pannben och genom att gå ut lugnt i starten. Så blev planen även denna gång.

Vi började väldigt lugnt och tuggade oss igenom 15km med massor av backar, det var både brant uppför och utför. Någonstans där får jag själv problem med höfter och ett knä och vi tvingas ta det extra lugnt i några kilometer. Något som alltid är tufft är att vara den som saktar ner gruppen, men alla tog det med ro och vi pinnade på framåt i alla fall. Jag märkte att Rune Larssons pod-snack hade fastnat då min stridsparskamrat aldrig lät mig hamna sist i ledet.


Längs med vägen återkom en funktionär som spelade peppande låtar och hejade på oss uppför tuffa backar. Väldigt uppskattat för trötta ben och sinnen.

Trots trötthet var det aldrig tal om att bryta loppet. Allt handlade bara om hur lång tid det skulle ta innan vi kom fram. Och fram kom vi ju hela tiden, sakta men säkert. Vi skämtade om hur arrangörerna måste ha suttit med en topografi-karta när de lagt banan, och bara dragit sträck mellan kartans högsta punkter. Inte heller nu, några veckor efter loppet tror vi att vi kan ha varit så långt från sanningen när vi skojade om det.

Vi visste att det skulle vara en mil kvar när vi kom fram till en båt som skulle ta oss över en sjö. Där åt vi lingonkaka, godis och drack läsk. Nu var det bara en liten stund kvar! Slå på pannbenet och sätta en fot före den andra några tusen gånger till så var vi snart i mål.

Väl inne i mål var vi himla glada att vi inte skulle springa ett eller två varv till, som flera andra tokar gjorde. Det hade börjar regna några kilometer innan mål och vi hade sett på väderleksrapporten att natten skulle fortsätta så. Så vi applåderade några deltagare som skulle vidare, medan vi lufsade tillbaka till bilen som skulle ta oss tillbaka till civilisationen och en hemlagad hamburgare.


På återseende ÖUT!

42 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


Inlägg: Blog2_Post
bottom of page